När säger vi ”Det är nog nu”?

I världen idag befinner sig ogreppbara 60 miljoner människor på flykt. Det är siffror som inte har setts sedan andra världskriget. Erfarenheterna från det krigets oerhörda lidanden fick världen att inse att den behövde mekanismer för att hantera miljontals människor på flykt, därav Flyktingkonventionen.

Men nu brer mörkret ut sig över delar av Europa igen. Istället för att solidariskt öppna våra gränser för flyktingar som söker skydd vill allt fler bygga murar och dra taggtråd. När allt fler vill göra mindre, tenderar de som tidigare stått upp, att också vilja göra mindre, i en slags ond resa mot botten.

Ska vi försämra villkor för flyktingar och göra vårt bästa för att urholka asylrätten, i förhoppning om att färre lockas hit, eller ska vi välja andra, mer konstruktiva, vägar?  För så här är det. Antingen satsar vi på EU-mästerskapen i destruktivitet, eller så sätter vi ner foten och säger nog. Vi står vid ett vägskäl.

Tyvärr börjar allt fler debattörer förespråka destruktivitet. 22 oktober sa Expressens ledarskribent, Anna Dahlberg, följande i P1.

Vi måste se hur övriga EU-länder gör och lägga oss på samma nivå, eller t om snäppet under eftersom vi har en sån pressad situation och diasporan i sig i Sverige naturligtvis också drar många hit. Klart man gärna vill komma dit där man har släktingar, vänner, landsmän.

Tror Dahlberg att vi ens kan nå så låga nivåer? Och vad händer om andra länders Anna Dahlberg svarar med samma mynt? Sänker nivåerna ytterligare? Vill vi det?

Dahlberg gick vidare genom att kritisera våra asylprövningar med följande.

Vi kan inte heller ha en annan rättspraxis som är mer generös än övriga Europa, det är en väldig tilldragelsefaktor till Sverige.

Alltså, om vi gör felaktiga bedömningar idag bör det förstås åtgärdas, men skyddsskälen kan ju inte gärna ta hänsyn till exempelvis Ungerns lägre beviljandegrad? Så kan vi inte ha det. Det enda rimliga är att bedöma asylskälen korrekt, baserat på de lagar vi har.

Men en sak förstår jag med Dahlberg. Jag förstår hennes oro. Självklart innebär många flyktingar på kort tid påfrestningar för vilket samhälle som helst, men det kan ändå inte vara ett giltigt val att låta bli att ge skydd. Självklart får vi i nödsituationer kompromissa med mottagandets kvalitet. Vi får skära i bidrag och utgifter, höja skatter, låna. Men skyddet i sig, asylrätten, måste upprätthållas, inte bara i teorin, utan även i praktisk politik.

Svårigheter (inte bara flyktingars utan även samhällets), måste diskuteras, men det underlättas ju inte av ständigt infantiliserande opinionsbildare. De är fler och tyngre på den borgerliga sidan, men de saknas inte till vänster heller. Jag tänker på självutnämnda ”realisters” kamp mot ”naiva idealister”.

Det synsättet behöver vändas 180 grader. Det finns knappast någon intellektuellt enklare lösning än stängda gränser och protektionism. Att ge asyl även när trycket är högt (kanske särskilt då), är däremot svårt. På riktigt. Den flyktingvänliga vänstern inser att den kommer att få vänta på nya reformer. Den flyktingvänliga liberalen förstår att skattesänkningar får vänta. Det smärtar garanterat, men man är villiga att göra de svåra valen, eftersom man måste.

”Realister” till vänster ser på Sverige som en gated community redo för välfärdsreformer.

”Realister” till höger ser på Sverige som en gated community redo för skattesänkningar.

Hur någon kan se detta som förnuft är för mig obegripligt. För mig är det naivt, populistiskt, kortsiktigt och antiintellektuellt.

Idealisterna försöker åtminstone att ta tag i de svåra frågorna. Tänk om fler kunde göra det? Tänk om vi alla kunde diskutera hur våldet i Syrien ska stoppas? Hur Afghanistan ska stabiliseras? Hur IS ska besegras? Alltså, inte diskutera sådär i förbifarten med en ledartext i månaden, eller via utspel om att ”vi borde skicka JAS”. Utan konkret diskussion varje vecka, med samma fokus och intensitet som när man larmar om MIV:s kostnader, bostadsbristen och ”no go-zoner”.

Vad mycket längre vi skulle nå då.

 

Kim Ahola

2015-10-29

Våga rata dålig signalpolitik, säg nej till TUT

Flyktingkrisen drabbar oss alla på olika sätt. Flyktingar själva riskerar att dö eller att utsättas för hemska brott på vägen till Europa. Somliga tvingas se på när deras barn slukas av Medelhavets vågor, andra skiljs bara åt för att aldrig ses igen.

Våra vedermödor kan förstås aldrig mäta sig med sådant, men givet magnituden och den väldigt snabba ökningen efter sensommaren, är det ofrånkomligt så att vårt samhälle påverkas. Våra myndigheter och frivilliga kämpar för att göra det bästa av en svår situation, men det är tufft, och det ska vi inte sticka under stol med.

Bostadsbristen är akut. I väntan på ordinarie boenden används gymnastiksalar och konferensrum, hotell och campingar. Och nu sätts, precis som under balkankrisen på 90-talet, även tältläger in.

Men eftersom att säga nej vare sig går juridiskt eller moraliskt, har vi inget annat att göra än att tackla problemen. Om detta är – tack och lov – alla våra politiska partier (utom Sverigedemokraterna) överens.

Alla (nej, inte SD) riksdagspartier samtalar just nu om Flyktingkrisen. Förhoppningsvis kommer flera bra och konstruktiva förslag ur dessa samtal, men ett förslag som just nu ser ut att kunna bli verklighet, förtjänar att tänkas igenom en extra gång – och ratas.

Temporära istället för permanenta uppehållstillstånd

TUT istället för nuvarande ordningen med PUT föreslås av M, FP och KD. Förhoppningen, även om partierna har förtvivlat svårt att erkänna det, är att temporära skydd ska locka färre flyktingar att söka sig till just Sverige. Man föreslår TUT som övergår till PUT efter tre år, om konflikten kvarstår. PUT kan också fås tidigare om flyktingen skulle få ett arbete. Enligt källor med insyn föreslår M, FP och KD i samtalen med regeringen att TUT inte ska stå i vägen för familjeåterföreningar.

Huruvida TUT faktiskt skulle minska asyltrycket står skrivet i stjärnorna. Tyskland som idag är de flesta flyktingars förstaval, har t ex TUT. Deras asylsökande slår alla möjliga rekord.

Saken är den att en flyktings val beror på väldigt många saker, saker som…

Tidigare invandring

Sverige har redan stora grupper invandrade syrier, irakier, kurder, afghaner, eritreaner och somalier. Det är inte konstigt att människor från dessa länder söker sig till länder där deras landsmän redan finns.

Införandet av TUT skulle därför kanske främst påverka flykt från framtida oroshärdar.

Rykte

Sverige anses vara stabilt, fredligt, tryggt, demokratiskt och fritt. Och det är en välfärdsstat med fri vård och skola. Det är inte lätt att tvätta bort den här stämpeln, på andra sätt än att förändra samhället i grunden.

Finns det nackdelar?

Alla är överens om att TUT är sämre för integrationen. Det är inte svårt att föreställa sig att påbörja en utbildning skulle kunna kännas meningslöst, om man inte vet att man får stanna ens för att slutföra den.

Rätten till familjeåterförening brukar vara förbehållen människor med permanenta uppehållstillstånd. Nu verkar det som att M, FP och KD vill frångå den principen genom att tillåta familjeåterföreningar även under TUT, men om inte, så vore det

a) farligt (anhöriga skulle tvingas till samma farliga flykt, istället för att ta reguljärflyg till Sverige för familjeåterförening)

b) dåligt för integrationen (att ständigt oroa sig för familjen hjälper ingen att etablera sig i Sverige)

TUT kommer också med en administrativ prislapp, då skyddsskälen måste kollas upprepade gånger. Det skulle kosta tid och pengar, och sannolikt även ge längre handläggningstider.

Sammanfattningsvis kan man säga att TUT-förespråkarna spelar ett högt spel. De hoppas helt enkelt på att det ska leda till färre asylsökande, något som givet magnituden av katastrofen, mängden flyktingar i Europa och utanför, är tveksamt. Vilket också exemplet Tyskland tyder på.

Och om det skulle visa sig vara fel, om signalpolitiken inte skulle fungera som tänkt, så har vi både försvårat integrationen och fördyrat Migrationsverket.

Temporära gränskontroller

En fråga som hittills bara har lyfts av M är införandet av svenska gränskontroller. Schengen tillåter tillfälliga sådana av ordningsskäl, så det skulle fungera juridiskt, men vad som skulle åstadkommas är ytterst oklart. ”Ordning”, säger M, men polisen som också skulle kunna lämna in en sådan begäran, ser ingen sådan anledning.

Gränskontroller skulle hursomhelst inte stoppa flyktingar, eftersom asylrätten fortfarande gäller. Det som skulle kunna åstadkommas dock, vore ett stopp för transitflyktingar som idag inte vill söka asyl i Sverige. Sådana som kanske vill söka asyl i Norge och Finland. Dessa kan man ju stoppa, men då kommer de också att tvingas söka asyl i Sverige istället, med resultatet: fler asylsökande.

Det finns anledning att tro att den här typen av förslag, TUT såväl som gränskontroller, främst är till för att signalera handlingskraft. Man vill imponera på väljarna, och vad vet jag, det kanske fungerar. Men när förslagen är dåliga och riskerar att vara kontraproduktiva, måste vi orka säga nej.

 

Kim Ahola

2015-10-19

 

 

Länkar

Amnesty säger nej till tillfälliga uppehållstillstånd

Louise Dane om hur och varför Sverige införde PUT

 

Vi behöver en ansvarsfull och realistisk asylpolitik

Infantiliserandet av svensk migrationspolitik håller sig än så länge borta från de flesta av våra partier, men bland opinionsbildare hörs allt oftare röster som efterlyser ”en realistisk och ansvarsfull migrationspolitik”, med vilket man alltid menar: mindre invandring.

Det är förstås kul att framstå som förnuftig, men i verkligheten har mindre invandring väldigt lite med realism och ansvar att göra. Därför behöver de här rösterna bemötas.

Låt mig börja med att uttrycka basen för faktisk realism och faktiskt ansvar. Realismen säger oss att vi idag har att förhålla oss till den största flyktingkrisen sedan andra världskriget. Den är jobbig, men…

…flyktingkrisen är främst flyktingarnas kris, inte vår. Deras vedermödor överstiger våra problem med exempelvis logistik, kostnader och integration tusenfalt. Så länge asylkriterierna uppfylls har vi inget verkligt val mellan att ge asyl, eller att inte ge asyl. Inte moraliskt, definitivt inte juridiskt. Asylrätten villkoras vare sig av förmåga eller vilja. Den är lag.

Med moralkakan överstökad, har vi rejäla problem att ta tag i. Problem som varken får blundas för eller sopas under mattan. Människor som har landat fel ska bemötas med argument som förklarar vikten av mänskliga rättigheter. Rasism ska mötas med antirasism, felaktigheter med fakta och problem med lösningar. Riktiga konkreta lösningar. Inte för att käfta med rasister, utan för att fixa problemen.

Vi ska heller inte vara rädda för att tala om att samhällets insatser både kan och får kosta. Asylmottagningen kostar pengar, i extraordinära situationer som nu, kostar den än mer. På sikt kan förstås samhället göra ekonomisk vinst på individerna, men asylmottagandet ska ändå budgeteras.

Vi ska stå upp och förklara att kostnaderna är värda att ta, för att vi kan och för att vi måste. Precis som att vi måste ta kostnaderna för våra barns skolgång. Det är ett långt viktigare argument än samhällets framtida ekonomiska vinst. Vinst är kul, men förlust innebär inte att vi kommer undan ansvaret.

Skenar kostnader är det fullt tillåtet att söka lösningar för att får ner dem. Man kan sänka och höja bidrag, liksom sänka och höja skatter, låna eller inte låna osv. Högern och vänstern har naturliga konflikter på området, och deras lösningar kommer att skilja sig. Det är gott så.

Huvudsaken är att alla sidor är konstruktiva och försöker lösa problemen, att pajkastning undviks och att man inte gömmer sig. Och glöm inte moralkakan. Flyktingkrisen är främst flyktingens, asylrätten är absolut.

 

Kim Ahola
2015-10-15

DÖ-kritiker vill egentligen ha nyval

På fredag kan det bli så att Kristdemokraternas riksting röstar för att KD ska lämna Decemberöverenskommelsen. Flera tongivande i partiet förespråkar den linjen, även om partiledningen ännu stöder DÖ.

Unga tuffa falangen i partiet kör förstås hårt i sociala medier.

Men vad innebär detta? Och varför sånt fokus på en egentligen rätt så konventionell politisk överenskommelse mellan ett antal (6) riksdagspartier?

Det korta svaret:

Kritikerna struntar egentligen i DÖ. De vill i själva verket ha nyval och ny regering.

Det lite längre svaret:

Att bara säga upp DÖ skulle vara oklokt för Alliansen, då det, åtminstone statistiskt sett, skulle minska deras chanser nästa val.

Med DÖ har Alliansen fått okej av S och Mp för en Alliansregering om de är större än S/Mp/V. Utan överenskommelsen måste de lita på stöd från SD (alternativt göra upp politiskt med S och eller Mp och V).

Det finns dock en politisk värld även bortom statistiken. En uppsagd DÖ skulle ju t ex kunna entusiasmera så att nästa val lättare vinns. Å andra sidan händer ju motsvarande även på motståndarsidan så… mer än så behövs för förklaring.

Om man lägger till möjligheten till nyval i ekvationen blir läget ett annat.  Nyval utan decemberöverenskommelse har fortfarande samma begränsningar, men möjligheten till makt utan att vänta till 2018 betyder något. Dessutom älskar det unga tuffa haveristgardet i KD (och KDU) sånt där. Inte bara KDU förresten, här pratar PM Nilsson om DÖ fast han menar nyval.

Den kanske viktigaste faktorn i frågan om DÖ är invandringskritiken. Visst skulle en invandringskritiker kunna vänta till 2018, men då Alliansen är ungefär lika öppen som S/Mp, så räcker inte ett vanligt maktskifte. Invandringskritikern behöver ett maktskifte med SKRUV. Nyval mitt under en stor flyktingkris skulle, även om det inte är helt säkert, kunna ge just sådan skruv. ”Stoppa invandringen” kanske inte bara skulle bli SD:s fråga.

Så vore det en vettig strategi då för KD, eller för Alliansen?

Nej, jag tycker inte det, men det kommer jag inte kunna övertyga en entusiastisk DÖ-motståndare i KD om. Än mindre en invandringskritiker.  Men vad säger utomstånde med rationaliteten i behåll?

Att en moderat eller folkpartist skulle föredra en Alliansregering framför nuvarande S/Mp. Det vore ju inte konstigt, och det vore inte heller så konstigt om de skulle vilja kliva på tidigare. Men är det värt risken? Val kan förloras, småpartier kan i kriser åka ur, rivna avtal leder till svekdebatt etc. Och är det värt KRÅNGLET?

  • Först ska KD rösta bort DÖ imorgon.
  • Sen ska M och Fp göra detsamma.
  • Efter det ska C kalla till extrastämma för att förhoppningsvis ändra det stämmobeslut som redan gett dem klartecken för DÖ.
  • Sen ska Alliansen bestämma sig för att göra gemensamma budgetar igen.
  • Sen ska det öht bli dags för budgetomröstning, där ska SD rösta för Alliansens budget och S inte ska hitta nån väg ut.
  • Sen ska S/Mp svara med att utlösa nyval.

Vi talar alltså om ett nyval som i den bästa (eller sämsta, välj själv) av världar skulle kunna komma hösten 2016. Om nu vårbudgeten duger att fälla, annars våren 2017. Ordinarie val är 2018…

För övrigt, har partierna lust och råd? C och M är rika, men KD och FP är lusfattiga.

Ur medborgarens synvinkel då? Behöver vi regeringskris just nu? Vill vi betala för nyval? Vill vi se polariseringen? Debatten? Vad vårt märkliga folk vill vet inte jag, men jag kan svara för mig själv:

Snälla snälla snälla snälla snälla snälla, låt mig slippa.

Om våra politiker nu verkligen vill skrota decemberöverenskommelsen, se då till att prata med varandra i lugn och ro och skrota den sedan tillsammans innan valrörelsen 2018. När våra politiker ändå pratar kan de förresten gärna se till att fortsätta göra det. För med fungerande blocköverskridande samarbeten kring sakfrågor, så behövs inte DÖ.

Kim Ahola
2015-10-08